I handboken vi skrev valde jag att skriva en fördjupat inledning, en liten fördjupning iaf, inte mycket. Såhär skrev jag (tänk på att den är menad personer som inte kan någonting alls om hästar):

Inledande text

 

Denna lilla handbok handlar om hästar med inriktningen dressyr. När man hör ordet dressyr tänker människor, främst icke-hästmänniskor, på Grand Prix nivå med de svåra rörelserna där hästarna dansar fram, travar med höga ben, trampar på stället, gör piruetter, korsar benen och så vidare. Detta kallas på häst-språk för passage, piaff, galoppiruett och skänkelvikning (öppna och sluta i de högre nivåerna) som man gemensamt kallar för skolor. För ett otränat öga ser detta kanske inte ser så märkvärdigt eller svårt ut, men det krävs år av träning och långt ifrån alla kommer dit. Av hästarna krävs en enorm styrka till att utföra dessa rörelser som är den högsta graden av dressyr och samlad ridning. Det är meningen att det ska se enkelt ut, utan det ska nästintill se osynligt ut att utföra rörelsemomenten med hästen. Dressyren är mycket mer än så.

 

Ordet dressyr är franska och betyder ”utbildning” eller ”arrangemang” och det tycker jag förklarar dressyr ganska bra. Dressyr behövs för alla hästar vare sig de hoppar 150 cm hinder, rids i skogen eller drar en vagn. Det är grunden till all ridning där styrka, uthållighet men främst lydnad tränas. Ta till exempel en hoppryttare på elitnivå. Han/hon tävlar i de allra största tävlingarna och mästerskapen. När denne lägger upp träningen för sina hästar  mellan tävlingarna rids den mestadels dressyr och hästen hopptränas endast någon gång per vecka. Detta för att träna upp just lydnad, styrka och smidighet för att hästen ska kunna prestera så bra som möjligt på banan. Av ryttaren krävs det både mycket tid och engagemang.

 

Jag tävlar själv i dressyr och vet hur mycket tid som behövs läggas ner för att det ska fungera mellan häst och ryttare. Jag vet även hur mycket man får tillbaka av det, bland annat glädje och en vän för livet.

 

Jag måste citera våran suveräna lagledare Lena Ryberg-Ericsson:

”Insatsen de här tjejerna gör för sin sport är större än många andra barn och ungdomars insatser för sin respektive sport. Prestationen mäts vid ett fåtal tillfällen, några minuter i taget, i andäktig tystnad från publiken och till vedervärdig musik oftast. Där sågas de med fotknölarna av allsmäktiga domare som har glömt hur det känns att vara barn. Sedan är de ledsna, arga och till sist revanschlystna. Då tränar de ännu hårdare, koncentrerar sig ännu mer, pluggar in programmet i minsta molekyl och rider in på nästa prestationsbedömning med nerverna under iskall kontroll och presterar det allra bästa de förmår den dagen och kanske räcker det och kanske räcker det inte men man vet med all säkerhet, att nu spelar det ingen roll vad som händer för de kommer hitta revanschlusten igen och igen tills de når toppen. Ingen mindre än en riktig fighter rider dressyr i division 1.”

Den ni, alla fotbollsspelare!  Detta tycker jag alla sportfånar och journalister ska ta till sig, och inte säga att det är hästen som gör allting. Fotbollen kan ni lägga på hyllan i några dagar, medan vi tar han om våra hästar varje dag, året om, i snöstorm som gassande sol. Vi respekterar er sport, när ska ni respektera vår?